Men ändå känner jag mig som en jävla myra. Har alrdig varit med om någon som snackar så mkt skit, ljuger så de rinner ur öronen på dig. Jävla människa! Och ljuga, de kan du verkligen inte. De är inte alls svårt att veta att du ljuger. De är så synd att du ljuger så mycke. För i verkligheten, i början, är du underbar. Finns inget annat i tankarna då. Men att jag hade den turen kanske bara va i oturen.

Du finns inte där om man behöver dig. Du står inte där om jag behöver läka mina sår. Du säger att du finns.. men i samma stund trycker du ner mig så långt du bara kan i jordens undergång. Vart finns meningen med att stå och skrika på varandra? Om man bråkar ska man inte leva ihop.

De är samma sak som om en hund biter för hårt, då jävlar händer det grejer. Men i detta fall är det ingen hund vi pratar om, det är dig och mig. Du står och skriker på mig! Varför? Jag gör inget! Varför?:

:Tillsammans